94 / photographs and brightly colored paper

Hej mina hjärtan. Månaderna flyger förbi och hjärtan går sönder och lagas ihop igen, själar slits isär och sys ihop ännu en gång och livet stannar inte för någon. Mitt lov spenderas med att jag umgås med mina fina vänner, läser böcker i mängder, kollar på kärleksfilmer, fotograferar och skriver. Jag har hunnit fylla år och jag tror att saker har förändrats, för jag har lärt mig att se saker med nya ögon-

världen är inte så stor som jag tror och mitt i allt förvirrande stannar jag upp och granskar bitarna som bildar mitt liv.

Tankar om en grå december, rödmålade läppar och kängor som slår ner emot marken när snön kommer fallandes. Frusna hjärtan, isandetag, darrande fingrar. Hjälp mig att fånga min drömmar och om vi faller nu, kommer det göra ont? Människor ser världen i svartvitt och fåglar flyger förbi och vi går och vi slutar inte andas som om allting vore som vanligt. Tonårsångest och kalla händer med bruna naglar, tankar som blockerar och deras ögon som aldrig slutar dölja. Kanske gör det ont att höra orden som förändrar allting och kanske har han ändå vunnit min själ, ristat in sig i min hud och gjort så att ingenting fungerar när jag möter hans blick. Kan man ändra liv, precis som man formulerar om ord? Kan man älska, fastän man hatar? Kan man le, även om det gör ont och svider och hugger till inuti? 

Jag tror att, mitt i allt, så kommer lyckan och fastnar mellan hjärtslagen. Intrasslande tankar som lägger sig - de kan man ta itu med en annan dag. Om det slås sönder så kan det fixas-

om ett halvår börjar ett nytt liv och jag kan inte neka till att jag längtar till en ny början, nya människor med nya förväntningar och hopp; sommaren 2012 ska en annan del av mina drömmar uppfyllas och jag ska se Coldplay live; och jag är säker på att sakerna som hamnar i ramen av mitt liv kommer kännan ända in ryggmärgen, samtidigt som jag har lovat mig själv att hålla fast i personerna och sakerna som gör mig lycklig i dagsläget.

Jag vill gärna lära känna er bättre - så om ni vill, det är absolut inget måste - kan ni fylla i det här:

- Hur hittade du min blogg; hur länge har du tagit en del av min historia; varför har du stannat kvar?
- Vad heter du; hur länge har ditt hjärtat bultat; vart är du bosatt?
- Berätta om dina drömmar.
- Vad älskar du att sysselsätta dig med?
- Vilken årstid ligger närmast ditt hjärta (varför)?
- Vad är kärlek (enligt dig)?

Puss, lovelies. Jag önskar er ett riktigt gott nytt år, ha det så fint och ta hand om era hjärtan.

93 / oktober och jag håller din hand för hårt

Hjärtat, ta hand om dig-

för han säger att jag är ensamheten och att han är det tomma. För det är iskalla andetag en septembernatt och du bultar så snabbt, du vill liksom explodera. Han ger mig ett leende för allting vi aldrig någonsin har varit och jag ser sprickan i asfalten, jag ser hur fel vi är. En dimma ligger över dig lilla hjärtat och det känns som små nålar som gång på gång dras emot huden. Han och jag är ingenting, vi är noll, luft, partiklar som slås emot objekt och ingenting mer. Han nämner mitt namn och den här gången snubblar han inte över ord och han faller inte över kanten.

 

Hjärtat, ge aldrig upp -
Min längtan efter att känna hans revben under mina händer, att kunna andas i takt med hans andetag, att älska fastän jag hatar: längtan efter att ha hans beniga fingrar intrasslade i mina. De säger att det är fel på mig och honom och det de menar är ett faktum som vi inte vågar bemöta och ingenting spelar roll för oss längre. För han och jag är ingenting magiskt och våra händer som trycker sig emot varandra döljer alla lögner som någonsin har sagts emellan oss, jag vill ha honom så nära mig så att jag går sönder, blir till bitar. Han kollar ut i septembermörkret och jag tänker att han är det som pendlar emellan kärlek och hat, mellan färg och svartvitt, mellan det som existerar och inte finns.
“Du är så jävla rädd,” säger han och ingenting har någonsin slagit mig så hårt, gjort så att det svider.
Och han kan se igenom mig som om jag vore glaskar, osynlig: han kan alla mina hemligheter utantill och hösten håller tag i oss allt för längre.

 Hjärtat, sluta aldrig finnas där för mig-
“Varje morgon i februari brukade du låna mina tröjor och klaga på det kyliga kakelgolvet i mitt hus, när du satte dig mittemot mig vid köksbordet med kaffet som var allt för beskt. Kommer du ihåg? När du sa att jag var den enda som visste om allt det du aldrig vetat, kanske var vi allt för blinda för att se att våran kärlek var hat", säger han.
En paus och jag lyssnar som om ingenting annat spelar roll och de enda som förstår är de tomma gatorna som har haft drömmande passagerare på sig och han fortsätter.
“Din skugga var liksom min trygghet. Men på något sätt och vis och jag vet inte hur, förstördes allting. Det var som om vi levde i en värld av skört glas, ingen fick komma för nära för då skulle vi gå sönder, du vet. Sluta finnas. Och någon kom nära och våran värld gick i kras och nu finns vi inte, men vi existerar.”

 Hjärtat, de säger att efter regn kommer solsken, och det kanske är så-
Det är stenarna som känns och mina andetag krasslar och hela min värld förstörs och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad gör vi, klockan tre på natten i en stad som sover, där livet inte räcker till? Alla tårarna skvallrar om hur orden sliter isär mig och jag känner hans blickar emot nacken, hur de är kalla som hal is man faller lätt på. Ge mig en klocka, gör så att jag kan spola tillbaka tiden då allting var rätt fastän det var fel, för jag vill hellre leva i ett liv där allting är baserat på lögn och misstag än ett liv där naglarna skär in i huden.

Universum kanske inte är så stort som stjärnorna tillåter oss att tro.

Hej älsklingar, åh tack för 248 följare och för att ni kommenterar så fint och ger mig så vänliga ord. Det betyder hemskt mycket. Jag måste ursäkta mig för att det var så länge sen jag skrev något; att gå sista året i grundskolan tar upp så mycket tid. Det är höst nu och jag skriver alldeles för mycket och fotar och fotar och fotar. Min värld snurrar väldigt snabbt och jag dansar till fin musik med mina bästa vänner, kollar på kärleksfilmer och läser mina favoritböcker om och om igen. Jag är inte kär i den där pojken längre och saker och ting är så himla bra. Ni vet den där känslan när alla pusselbitar äntligen befinner sig på rätt plats? Just den känslan äger jag.

Hur mår ni mina hjärtegull?

92 / happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light

London var obeskrivligt; att gå runt, hand i hand, med sin bästa vän och vika sig av skratt på grund av någonting som ingen annan förstod var underbart. Att hålla kameran i handen och ta kort på hus som scannade in sig i ens hjärta och leta efter drömmar bakom huskvarter; att känna hur lyckan spred sig ända till fingertopparna samtidigt som man lät sina ögon fixeras vid saker och ting som fick en att må bra. Det var sena timmar uppe i hotellrummet och mycket prat om sådant som verkligen känns och lämnar avtryck. Det finaste av allt var nog Harry Potter-premiären; efter att ha spenderat två iskalla nätter på en gata med tusentals andra personer som var där för samma anledningen som oss, efter att ha blivit intervjuad mer än femton gånger, efter att ha klagat på kylan som låg tätt intill huden så förstod jag vad jag fick ta en del av; när vi satt ner och pratade om böckerna och om lyckan, om det som har skapat våran barndom och fått oss att fortsätta orka så kunde jag inte göra någonting mer än att le och ta vara på varenda sekund som gick. Gemenskapen; vi stod med revbenen pressade emot kravallstaketet samma dag som vi skulle få se dem och sedan vända på huvudet och se på människorna som stod runt omkring en, människor som formulerade ord man inte förstod; men människor som förstod och visste om känslorna som snurrade runt i hjärnan och om hjärtat som hade pumpade utav nitroglycerin, om att allting liksom kändes perfekt och felfritt; vi stod där, med våra skratt som ekade, med våra hjärtan i halsgroparna. Vi kände ren lycka och det fanns ingenting mer vackert än det.

Och vi skrek och vi grät och vi log när de anlände på den röda mattan sträckte sig framför oss. Känslorna exploderade i himlen och det hela var så fantastiskt, så oerhört fantastiskt; man förlorade sig själv och sina tankar för en stund och det enda man riktigt fick grepp om var när en av de där skådespelarna stod framför en och log, för att senare säga någonting och efter det gå vidare. Även om jag fick 15 autografer och växlade ord med sex olika personer som har förändrat hela mitt liv så fanns det ingenting bättre än då J.K Rowling stod framför oss; hon grät och vi skakade och jag sade "Thank you for an amazing childhood, Jo" och hon kollade mig i ögonen och hennes röst darrade, samtidigt som hon sade "No, thank you, for everything."

91 / you are the stars in my sky and ground beneath my feet.

Hör du det? Det är friheten som svischar förbi; kanske drar den med våra fjäderlätta kroppar, och som jag önskar att du förstod -
Kom, vi springer in i evighetens andetag, dit andra stjärnor sträcker sig i natthimlen, dit mörkret inte längre hotar oss. Vi kan resa i hemlighet, det lovar jag; jag minns fortfarande ljudet av ditt hesa skratt för några år sedan, det är som ett eko i mitt huvud.

Det finns andra ord att beskriva det på. När vårvinden slet i gardinerna, när vi fotade med dina analoga kamera, det är ett avtryck lämnat på min handled; när du kisade med ögonen, bad mig att le och hur jag kollade in i linsen, betraktade den svarta pricken som liksom slöt sig när du tog fotot: vi skapade minnen, du och jag, minnen som skulle skriva in sig i det oändliga.

                                                                                                        ***

Sommar. Värme, grönt gräs, lyckliga leenden, utomhuskonserter, brun hy, slitna jeansshorts och tunna tröjor. Snart kommer lovet och jag känner på mig att det kommer bli världens, världens bästa; de första veckorna kommer jag spendera med mina finaste vänner, vi ska ha picknickar, grillningar och sena kvällar vid sjön, tillsammans med musik som får en att darra och kameror som fångar vartenda ögonblick. Den fjärde juli åker jag och min bästa vän till London tillsammans, för att vandra gatorna tillhörande den vackraste staden i världen. Vi ska bo på ett billigt hotell mitt i stan, sitta uppe hela nätterna och prata om allt mellan himmel och jord. Den sjunde juli ska vi på galapremiären till Harry Potter, röda mattan; och jag kan inte förstå att jag kommer se människorna som är min barndom stå mitt framför mig (att detta kommer bli en verklighet gör så att jag nästintill exploderar av lycka). I mitten av juli spenderar jag tiden med henne i hennes sommarstuga i Skåne, där vi ska bada och känna hur lyckan når ända ut till fingertopparna.Tiden efter det har jag lovat mig själv att bara njuta; äta jordgubbar, ännu en gång umgås med mina hjärtan, ha långa cykelturer, ligga i gräset och försvinna till en annan värld, dansa tills benen gör ont och bara ta vara på alla sekunder som finns: jag kommer hålla ett hårt grepp om tiden, för jag vill inte missa någonting.

Vad ska ni hitta på i sommar, kära ni?